Att gå vidare

Att gå vidare när man drabbas av en sorg av något slag är livsnödvändigt men inte alltid så lätt. Under de sista två åren har jag och familjen drabbats av sorgens iskalla andetag på olika sätt. Mina föräldrar gick bort med elva månaders mellanrum vilket innebär ett stort tomrum i mitt liv. Jag har lagt ner ett företag som inte bar sig ekonomiskt och det har varit en sorg i sig eftersom det ligger många timmars arbete samt en ekonomisk satsning i att starta eget. Så ska man då gå vidare när man känner sig mera vilsen än någonsin, man ska vara stark och tänka positivt, bygga något nytt och man ska ta med sig sina erfarenheter.

Att bearbeta sorg tar tid har jag upptäckt och ibland undrar jag om det aldrig ska kännas lättare. Visst har månaderna som gått slipat av de värsta kanterna på sorgen, men ändå, vissa dagar gör det så ont att jag inte vet hur jag ska stå ut. Man kan alltid bygga upp sin ekonomi igen efter en förlust men att ersätta människor som man har älskat det går inte. Kvar finns ju så klart alla fina minnen man har men man saknar ändå den fysiska kontakten. Jag försöker verkligen att tänka på allt det som är positivt i mitt liv och vara tacksam för det men vissa dagar är bara så svarta. I sorgelabyrinten har jag hittat en del vägar som hjälper när det är som värst. Att vara ute i naturen, kanske gå en promenad med hunden ger ro i själen. Att umgås med familjen eller försöka läsa en bra bok hjälper ibland. Att syssla med hantverk av något slag, eller att börja blogga är en ny erfarenhet, meditation stillar också sorg.

 Varje människa som drabbas av sorg hittar så klart sina egna vägar att gå vidare på och det viktigaste är nog att sorgeprocessen får ta den tid den behöver. Detta är inte alltid så lätt i ett samhälle där vi har ett högt tempo, eller där vi kanske inte alltid pratar så mycket om döden och hur man som anhörig mår efter ett dödsfall. Jag har själv försökt att skynda på sorgeprocessen genom att jobba men när företaget lades ner blev jag ju arbetslös och då kom många känslor i kapp mig. Nu tar jag en dag i taget och vissa dagar är som jag skrev innan riktigt svarta och andra dagar mår jag bra. Det är kanske just det som är att gå vidare...